Det är något med byråkrati och författande. Franz Kafka var tjänsteman på en försäkringskassa. Ragnar Thoursie gav ut ett par böcker som ung, vigde sedan sitt yrkesliv åt Ams innan han pensionerades och återvände till skrivandet. Och UD-tjänstemannen Diana Janse fick nyligen beröm för sin debutbok »En del av mitt hjärta lämnar jag kvar« om Afghanistan, skriven parallellt med hennes tillvaro som diplomat i Kabul.

Här är ännu en välskrivande byråkrat: Gullan. Den anonyma skribenten bakom bloggen Totalstyrelsen presenterar sig som byrådirektör och har tagit namnet på Snobbens förnumstiga och orädda vän som pseudonym.

Gullan är inte ensam om att skriva om myndigheters inre liv. Den försvars­politiska bloggaren »Wiseman« – troligen själv militär – har blivit en informell opinionsbildare. Folkpartisten Jesper Svensson bloggar inifrån Skatteverket. Och tjänstemannen »Observer« skrev till helt nyligen från sin plats på Försäkringskassan (nu har han eller hon tyvärr bytt jobb).

Men Gullan klår dem alla i välskrivande. Hon (eller han?) berättar om tillståndet i den myndighet som har direkt inflytande över välfärdsfundament som socialtjänst och sjukvård och där det nyligen har gjorts en genomgripande omorganisation. Det är vasst, elegant och underhållande – givande läsning trots att man som utomstående inte kan identifiera många av Gullans karaktärer, förutom general­direktör Lars-Erik Holm i Elake Måns skepnad. Hon beskriver en »fablernas värld« med lågt i tak, där en liten grupp styr och ställer medan de flesta befinner sig i ett vakuum fjärran beslut och inflytande.

Dessutom, konstaterar Gullan indignerat, pågår allt detta utan att vi journalister intresserar oss särskilt mycket: »Det som journalisterna inte är intresserade av finns inte. Det som du och jag ser och som de inte förstår har inget värde.«

Gullan har nog rätt i det. I traditionella medier finns det för få berättelser om svenska myndigheters och företags inre liv, berättade från golvnivån. Men varför håller sig bloggarna på sådant avstånd från traditionella medier? Kanske är det för att Sverige i hög grad saknar den »whistle blower«-kultur som på andra håll leder till avslöjanden? (Hypotetisk fråga: Skulle någon källa i Försvarshögkvarteret ha läckt videosekvensen på iranier som mejas ner, om den filmats från en svensk helikopter? Knappast.)

Inte för att vårt civilkurage är sämre, utan för att vi sätter stor tilltro till offentlig öppenhet och demokratisk renhårighet och, antagligen, är skeptiska till journalister.

Och det är bekvämare att blogga, i synnerhet att göra det anonymt; man slipper få sina motiv och sin trovärdighet i ifrågasatt.